Om ord språket ett gott skratt förlänger livet stämmer så kan jag ju säga att jag kommer ha ett jävligt långt liv framför mig. Det var ett bra tag sedan jag skrattade så mycket, som jag gjorde när vi var och kollade på pjäsen King Lear.

Självklart har ju jag den sämsta humorn någonsin, så där folk med ''normal'' humor dog av garv, fnissade jag bara till lite små fjolligt..

 Då kan man ju räkna ut när jag bokstavligen dog av garv, ja det var ju de tillfällen där alla var tysta som jag fick mina panikartade skratt attacker..

Herregud jag tyckte faktiskt lite synd om mina klasskamrater som satt raden under mig. Det var nästan så att dom skulle kunna sitta där med en ful regncape och öronproppar för att skydda sig mot mina högljuda och tsunami gråtande skratt attcker.. 

Jag fick faktiskt till och med den här ''e du du i huvudet blicken?'' några gånger...

Jag kan förstå att det stör människor att vissa skrattar när man ''inte ska'' men ändå vad ska man göra åt saken?

Det är ju inte så att man bara kan ''förbättra'' eller ''normalisera'' sin humor, det kan faktiskt vara lite oroväckande ibland att bara brista ut i garv åt saker som man kanske inte engentligen ska skratta åt...

Men vem vet min dåliga humor kanske kommer ''normaliseras'' med tiden.

Ja, nu vet ni till och med om mitt dåliga sinne för humor, så om ni någon gång går på teater/bio och hör en ensam stackare skratta & sedan hyperventilera åt en helt oväsentlig sak så vet ni nu att det kan vara jag... herregud....